Välkommen åter

Jaha, på begäran av min enorma läskrets är jag nu tillbaka i bloggosfären. 

Jag är som tidigare nämnt ytterst dålig på att blogga men inser att det är rätt trevligt om man skriver om underhållande saker och inte typ... bajs. Eller okej. Men typ modebloggar, det är ju rätt överskattat? Och I don´t do överskattat.

Hursomhelst så skulle jag vilja nämna en bra nystartad blogg från Maja&Tove, nämligen grapeandvine.blogspot.com som om vi ska rubricera hela verket nog kommer bli något slags habegär/minnen/infall-blogg där vi siktar på ett inlägg var om dagen. (Vilket för övrigt höll i vad, en och en halv dag? Men det faktumet behöver ju inte betyda att det inte funkar i längden, så att säga) 

Annars skulle jag bara vilja tillägga lite spontant sådär om mig och mitt liv att Hugo Boss sydde nazistuniformer, att jag skickat in ansökningen till Amerika samt att jag tycker om sniglar. Alltså snigel-sniglar, inte såna man äter. Alltså sniglar som lever, jag vill inte äta dem. Ja ni förstår säkert det här.

Sann lycka

John Legend. 

Vilken man. Vilken musik. Vilken musiker. Helt otrolig kille. (PDA (we just don't care) och Where did my baby go är bara två favoriter som tål att nämnas). En av de bättre killarna, så att säga. Fantastisk.

Men det mest fantastiska: 

Spelningen som görs den 2 mars. I Stockholm. Som jag och Ida köpte biljetter till åt varandra i julklapp. Som jag alltså har biljett till. Som jag ska på. Den 2 mars. Åh vad jag gillar mig själv! 

Jag kommer vakna med ett leende på läpparna en lång tid framöver.

(om inte annat för att Legends 'Good morning' spelas varje morgon)

Döläge

En argt tyst mamma, en okoncentrerad dotter med grava skolarbetsproblem, en pappa vars största intresse de senaste tre dagarna varit att spela igenom negerjazz i form av 150 nyinköpta stenkakor på högsta volym samt en högst underlig hund som numera inte bara attackerar dammsugaren och andra inkräktare, utan även mattor. 

Där har vi den i detta nu. Familjen. 

Välkommen.

Åh, just..

...är det så att ni känner att ni inte gav bort tillräckligt med julklappar i jul så kan jag bara inflika, högst subtilt, att dem här trots allt skulle vara rätt okej att få i efterskott. Det är lugnt.

Ett nytt år

Nyårsafton. Det är som om det är så mycket förväntan i luften att det enda som fungerar som man tänkt är mass-smsen till hela adressboken - och inte ens det om man skickar dem på tolvslaget! (varför man nu inte har bättre saker för sig då, vilket jag alltid funderat över)

 

Jag hade det trevligt. Här var det goda vänner, hemmamat och lite för mycket alkohol i många. Jag tänker dock inte lämna ut någon eller redogöra för vem som gjorde vad med vem, utan sammanfattningsvis så kan vi istället säga att medan någon valde att lämna en present i en papperskorg redan kring nio så valde några att leka småstjärnorna och röka cigariller. Slutligen kan konstateras att de flesta var lite för fyllekåta för att undvika polygami och att det blev en sliten skara som vaknade upp till städning på sveriges mesta pizzadag.

Skägget i brevlådan, del 2

Jag bojkottade slutet på julkalendern. Såg inte ens en liten snutt. I protest. En riktigt stark protest mot svt's svek. Eller så kanske jag bara sov lite för länge. Men det lät bättre med en protest. En sovande protest.

Nästa år tycker jag vi återupplivar den gamle klassikern Pelle Svanslös. Han är rar.

Skägget i brevlådan

Jag ser fram emot julkalendern. Jag tycker om julkalendern. Hela grejen med att följa den när man räknar dagarna till en favoritdag på året, de mysiga berättelserna och den härliga känslan av att det verkligen är jul snart igen tilltalar mig och mitt mysbehov.

När jag var liten såg jag bara hela julkalendern vart annat år, eftersom vi åkte utomlands över jul vartannat, men jag har fortfarande sett fram emot julkalendern. Det är liksom inte själva poängen för mig att se varje avsnitt. Det är inte att följa det hela med något slags slaviskt såpa-tänk i hjärnan som gör julkalendern till julkalendern, den är helt enkelt mer en fin tradition som jag mer än gärna följer - med hjärtat.

Men sen kom året, året, the year, i år.

Den första december satt jag bänkad framför teven kvart över sju på morgonen. Det var en måndag. Jag hade sett fram emot det. Jag var ytterst förväntansfull även om jag blivit något skeptisk efter att ha hört det mycket bisarra namnet "Skägget i brevlådan".

Men sen startade det, Nassim Al Fakir presenterade sådär mysigt bra i en julstuga, sittandes med en brasa och barnprogramsleende och julkänslan var på topp. 

Det är bara det att det också var där den slutade. Julkänslan alltså.

För i år är det nämligen inte mysjul med snö, brasor, klappar, röda kläder och en härligt rar och barnkär saga med lagomt spännande handling som Svt tycker att barn i alla åldrar ska få. Nej för i år ska det vara sterilt, underligt, läskigt och helt bortkollrande. 

Vad sa produktionschefen egentligen? 

"Din uppgift är att skriva en 24-delars, julkänslospridande myssaga för barn."

Och vad tänkte regissören? 

"24 delar är ju lätt. Barn gillar ju tomten, så då kan vi ju se till att han är kidnappad och hamnar på sjukhus i årets julkalender. Det borde ju barnen tycka är mysigt. Det ska naturligtvis finnas elaka människor som har ägg på huvudet. Och de snälla dras med en sjukt skum snubbe vid namn Klas som verkar konstant påverkad av något och som tror han är chef. Det hela läggs, för finast julkänsla, att utspelas i ett mellanting av telletubbie-land och ett forskningslabb. (Där också Tomten tydligen bor, för er som gissade på Nordpolen). Jo nej men det låter bra, det kör vi på!"

Jag blir mörkrädd när jag ser vad Svt godkänt. 

Jag är arton år och jag förstår inte handlingen i årets julkalender. De få saker jag förstår tycker jag är fruktansvärt läskiga eller bara konstiga. Kanske är jag töntig. Kanske är jag dum i huvudet. Kanske är det bara jag som tycker att någonting gått i kras. Men Tomten är kidnappad. Tomten. Hans skägg finns uppenbarligen i en brevlåda.