Tre

Jag tycker att killar är krångliga. Tyckte. Okej tycker. Detta konstaterande var illa nog tills jag insåg (inte helt nyligen dock) att det finns någonting värre. För tjejer nog är det värsta som finns. 

Tjejer. Suck.

Ja jag umgås mest med tjejer och ja mina bästa väninnor är tjejer och ja av alla som någonsin kommer läsa det här så är säkerligen 93% tjejer och ja, jag är ju en tjej med allt från mens till bröst till nojor till att jag gillar smink och klänningar och tja, allt tjejigt egentligen - men måste jag förstå? Måste jag också tänka som en tjej? Måste tjejer vara så jädra svåra? Jämt? Är jag, som tjej, tvungen att göra allt som tjejer gör? 

Jag snackar inte feminism här. Killar ska vara killar och tjejer ska vara tjejer. Men man kan ju tro på sig själv. Inte feminism, nej - jag tycker att killen ska betala notan och hålla upp dörren och hålla om mig och vara stora skeden och bjuda upp - men jag tycker att tjejer generellt verkar tro lite för lite om sig själva nuförtiden. Japp, för lite.

Tjejer. 

Varför måste vi alltid ha sån bekräftelse? Varför måste vi alltid vara så beroende av vad alla andra tycker och tänker om oss? Vilka är "alla andra"? Bryr jag mig om ifall folk jag inte känner tycker någonting om mig? Nej. För att så länge dem jag tycker om tycker om mig spelar det väl ingen som helst roll? Så länge mina vänner är mina vänner och dem är dem bästa i hela världen - vad spelar det för roll om jag har pervers humor? Vad spelar det för roll att jag inte är en size zero? Vad spelar det för roll att jag är en sån mammig människa? Och spelar det egentligen någon roll att jag är livrädd för spindlar och mörker och sterilitet och sjuka människor? Eller att jag inte tycker om min farmor? Nej. För hur det än är så finns det människor som tycker om mig. Som jag tycker om.

Sen har vi också den allra största frågan inom det här ämnet, själva huvudfrågan:

 - varför måste vi alltid ha den där pojkvännen med i bilden? 

Snälla nån! Varför har det blivit en statusgrej att kunna svara "haha men gud, jag har ju pojkvän!" Är en singeltjej mindre värd nu? Är det något fel på en tjej som inte har en pojkvän? Nja. Kan det inte bara vara så att man kanske ska ha lite...krav? Lite krav bestående i att ibland se till att tänka "Jag är ju helt underbar, trots alla mina fel och brister, och jag vill ha en pojkvän som är värd mig. Den här killen som är kär i mig är inte värd mig. Alltså blir jag inte tillsammans med honom bara för att".

Tänker tjejer såhär nuförtiden? Generellt sett, nej. 

Jag är trött på allt daltande. Jag vill inte. Jag vet vad jag vill. Och det handlar inte om bekräftelsen i att veta att jag har en pojkvän som tycker om mig. Ska jag ha en pojkvän vill jag väl ha en pojkvän jag tycker om. Jag har vänner för bekräftelse om det är det jag är i behov av, och dem går inte av för hackor!

Men en pojkvän. Ja, jag vill ha en underbar fantastisk bra kille som älskar mig för den underbart bra och fina och rara person jag är. Och framförallt vill jag att han ska vara rätt. För mig. Inte för någon annan, utan för mig. Jag vill ha en kille som kysser precis så som jag vill att en kille ska kyssa. En gentleman. En bra kille. En kille som jag skulle tycka om. Och så länge den här killen inte magically turns up in front of my eyes - så vill jag inte ha en pojkvän. Är inte det logiskt? Nej, för då är ju jag singel under den här perioden. Singel. Uh. Fult ord. Skällsord. Dessutom har jag ju krav då. Ännu värre.

Tjejer är så konstiga. Varför ska vi nöja oss med något vi inte vill ha? Vi är värda mer. Och framförallt - killarna i fråga är väl värda att ha en tjej som faktiskt vill ha dem? Vill inte killar egentligen ha en tjej som är galet rätt för dem? 

Fast vad vet jag. Kanske är det bara önsketänkande från min sida? Jag avreagerar mig ju mest. På pojkvänshysterin.

Men jag tänker skriva ett nytt inlägg sen. Om allt jag är bra på. För jag är en jävligt bra människa, och det finns det många tjejer som är. Och killar. De flesta, skulle jag vilja säga.