Typiskt

Jag kommer hem, stressad, tänker samla vuxenpoäng genom att hinna tvätta bilen innan jag ska på konsert med Ida. Jag skyndar in i köket för ett glas vatten innan operation biltvättning. Allt ser ut som vanligt. Eller nej.

Där är den.

Vss.

Världens Största Spindel.

På väggen.

I köket.

En meter ifrån mig.

Jag är ensam hemma.

Jag skriker.

Jag dör.

Nej okej kanske inte, för istället springer jag - skrikande, fäktande, nästan-gråtande-hulkande springer jag ut ur köket och smäller igen dörren. Står och flåsar och skakar och trycker mig mot väggen bort från köket och ojar mig. Samtidigt livrädd och tacksam för att jag precis undgått en fasansfull död.

Men då - ja, nej, tro på fan att jag har glömt min hund kvar inne i köket. Tabbe. För säkert artonde gånger under loppet av två minuter tror jag att jag ska dö. Fan för samvetet. Men jag måste rädda min hund. Min hund Knut. Min jävla hund som inte fattar att han inte kan stanna i ett kök tillsammans med Världens Största Spindel utan att bli uppäten.

Fyfan.

Jävla dum hund.

Men, vad offrar man inte för dem där satans husdjuren.

Jag tar modet i armarna och gläntar lite försiktigt på dörren.

Tänker att snälla var inte där. Eller fan, jo okej var där så jag vet var du är.

Den är kvar. Självklart. Fan och ja och fan och uh.

Jag stänger och öppnar dörren lite på måfå ett tag medan jag med tankekraft försöker få den där jävla hunden att springa ut. 

Det funkar inte. Surprise, Hernlund.

Jag öppnar dörren, skriker lite till Knut medan jag stirrar på Världens Största Spindel.

Kan inte bestämma mig för om det är värst att Knut kommer bli uppäten eller att jag är helt själv när han väl blivit uppäten.

Då, efter mycket om och men lyssnar han på mig och mitt vett och räddas från faran.

Jag håller dörren stängd och tvingar in mamma när hon kommer hem. Är övertygad om att hon, som vanligt, ska vara mitt vapen mot dessa hemska varelser. 

Då kommer fas två av Mötet med Världens Största Spindel.

Den är nämligen inte kvar.

Inte någonstans.

Tomhet.

Det var väl fan helt otroligt.

Jävla skitdjur.

Jaha.

Jag ska nu gå och lägga mig.

Är helt övertygad om att Världens Största Spindel ligger och ruvar på en massa småspindlar i min säng. Eller under den. Eller så har dem redan ätit upp sängen.

Jag som i min enfald trodde jag skulle överleva, är nu helt övertygad.

Jag kommer att bli uppäten.

Jag går mot min död.

Jag hatar er, spindeljävlar.

"Godnatt"

Nio säger vi

Det är för negativ stämning här. Därför ska jag definiera mig själv, som den sanna egocentriker jag är.  

Jag är tjej. Jag fyller år i maj. Jag tycker att hösten och våren är de bästa årstiderna. Jag är inte döpt. Jag ramlar ofta. Jag tror inte på miljöförstöring. Jag är född i Stockholm. Jag måste alltid lyfta på alla sängkläder innan jag går och lägger mig för att försäkra mig om att det inte är spindlar i sängen. Jag är rädd för spindlar. Jag tycker inte om julkorv. Inte fläskkorv heller. Jag har aldrig förstått skillnaden på julkorv och fläskkorv. Jag är heterosexuell. Jag tycker det kan vara rätt trevligt att stryka. Jag har inga syskon. Jag har svårt att sova när det är fullmåne. Jag gör bara saker jag tycker är roliga. Jag har världens bästa vänner. Jag tröttnar fort på saker. Jag tycker att Johnny Depp är mannen med stort M. Jag har höga krav. Jag är väldigt mammig. Jag tycker att Tokio Hotel är vidriga. Jag tycker inte om öl. Jag tycker inte om folk som inte vågar säga som det är. Jag vet inte vad jag tror om Gud. Jag har inget lokalsinne. Jag har ingen definierbar musiksmak. Jag är konservativ. Jag tror på sagokärlek. Jag är allergisk mot skaldjur. Jag ville gifta mig med någon som var precis som Draco Malfoy när jag var nio. Jag tror att jag är smartare än jag är. Jag är sjukt dålig på att förklara saker. Jag kan inte höger och vänster om jag måste tänka fort. Jag förstår inte otrohet. Jag har haft någon form av lugg sen jag gick på dagis. Jag vill gifta mig i Central Park. Jag är inget flickvänsmaterial. Jag kan inte åka skidor. Jag är rädd för djupt mörkt vatten. 

Jag kommer nog göra det här till ett återkommande inslag. Jag ska nämligen göra mig iordning nu!

Torsdag

Jag tänkte nu skriva om hur bitter jag var igår. Att jag var så förvånat och inte riktigt bittert bitter att jag köpte ännu ett par partyskor. Guldiga. Fantastiska. (Vilket jag i och för sig kanske hade gjort ändå men det känns ju alltid bättre att ha en anledning.) 

Men eftersom jag tycker att pessimism är överskattat så säger jag bara: 

SYND! 

För dig. 

Ah, precis. För dig.

(Surpuppa..)

Nu har jag avreagerat mig.

Nästa problem: Jag har hittat mina drömhöstskor. Dem är de bästa finaste snyggaste och fantastiskt vackra häftiga underbara skor jag hittat. Lätt överdrift. Men dem är nog mina ultimata höstskor. Dem är grymma. Problemet är att ekvationen min ekonomi + skornas pris tyvärr (hemskt mycket tyvärr) inte alls fungerar i symbios at the moment utan snarare ligger mil ifrån varandra. Och att det är två månader kvar till julafton. Två månader. Suck.

Nej man skulle ta och hitta ett par tre miljarder alltså. Vad lätt det skulle vara. Med shoppingen alltså.

Måndagsstök

Idag tänkte jag börja nischa min blogg. Har hört att det är så man ska göra. Så just därför kanske jag inte ska försöka med något..  Jag ska här alltså inte nischa min blogg, ångrade mig just. Det finns för många bloggar där ute med en klar tanke bakom - jag har absolut ingen! 

Hursomhelst tänkte jag lägga in ett recept. Närmare bestämt ett av mina favoritrecept på chocolate chip cookies, vilket jag alldeles nu håller på att baka!

Det här är vad som behövs:

3dl mjöl

1 tsk salt

1 tsk bikarbonat

200 gram smör

5-5,5 dl strösocker + farinsocker (rekommenderar 4 dl farin och runt 1,5 dl strö, har ni inte farinsocker hemma så kan man byta ut allt mot strö men det är faktiskt godare såhär!)

1-2 tsk vaniljsocker

2 ägg

6,5 dl havregryn

runt 300 gram grovhackad mörk blockchoklad (minst 70%)

Och såhär gör man:

Blanda mjöl, bikarbonat och salt i en liten skål.

Mjuka upp smöret lite i micron i en annan liten skål och blanda sen i farinsocker, strösocker och vaniljsocker i smöret tills det blir krämigt.

Vispa äggen lätt, häll i äggen och havregrynen i smör/sockerblandningen och rör om.

Tillsätt mjölblandningen och arbeta ihop alltsammans väl med händerna. 

Rör till sist ner chokladen, klicka sedan ut kakor på bakplåtsklädd/smord plåt med lite mellanrum. (jag brukar göra stora kakor, ungefär 25 stycken, men jag skulle tro att smeten räcker gott och väl till 35-40 stycken om man vill göra lite mindre istället)

Skjuts in i ugnen på ungefär 170 grader (150-180 beroende på storlek) i 8-12 minuter (beroende på storleken, håll koll)

Se till att dem inte blir brända, dem är ju som allra godast när dem är lite småmjuksega i mitten!

Allra godast att äta med ett glas mjölk till, lite sådär barnsligt mysigt i höstmörkret!

Sket man väl i

Jag skulle vilja sammanfatta en bra och fin och hej och trevligt kväll med orden i en skottisk paveljong - för resten av den raplåten kommer jag inte ihåg längre, och det gör inte rapparen heller tror jag inatt!

Nattinatti

Ett nummer

Sammanfattningsvis kommer det här inlägget troligen inte handla om någonting. Men det gör ingenting. (Jag har ju i alla fall en snygg blogg tänker jag fåfängt)

Jag ska dock skriva en kort lista på vad man borde göra oftare:

1 Spontana saker. Jag suger på spontanitet, önskar det vore åt andra hållet.

2 Lyssna på riktig hederlig tjejmusik. Typ chicflicmusik. Typ S Club 7, Leona Lewis och Sugababes.

3 Leka lekar. Ryska Posten är en jävligt underskattad lek! Eller varför inte snurra flaskan? Vem vill bli prinsessa? (okej det är ju ett spel) På offentlig plats är annars "kollapåhundrakillarräknahurmångaduskullekunnahasexmed-leken" en klassiker.

4 Säga trevliga saker. Helst till helt okända, har märkt att folk blir så glada då. Eller hålla med folk. Det är för sällan jag får medhåll. Ge mig medkänsla!

5 Göra snöänglar. Eller marsipanfigurer. Eller gipsfigurer. Eller kräm. Eller...negerbollar! Vad hände med negerbollar?

Kort sagt - man skulle vara lite mer spontan alltså.. Hångla med sig själv eller nåt.

Alltså jag kan inte ha fem saker på listan. Inte okej. Alla har fem saker på listor. 

6 Spionera. Där är det. Det enda jag behövde skriva på listan. Man borde helt klart spionera oftare. 

Fyra

Tv4as nya realityshow:

"En blandning av vem vill bli miljonär och frusna män söker kärlek"

Tre

Jag tycker att killar är krångliga. Tyckte. Okej tycker. Detta konstaterande var illa nog tills jag insåg (inte helt nyligen dock) att det finns någonting värre. För tjejer nog är det värsta som finns. 

Tjejer. Suck.

Ja jag umgås mest med tjejer och ja mina bästa väninnor är tjejer och ja av alla som någonsin kommer läsa det här så är säkerligen 93% tjejer och ja, jag är ju en tjej med allt från mens till bröst till nojor till att jag gillar smink och klänningar och tja, allt tjejigt egentligen - men måste jag förstå? Måste jag också tänka som en tjej? Måste tjejer vara så jädra svåra? Jämt? Är jag, som tjej, tvungen att göra allt som tjejer gör? 

Jag snackar inte feminism här. Killar ska vara killar och tjejer ska vara tjejer. Men man kan ju tro på sig själv. Inte feminism, nej - jag tycker att killen ska betala notan och hålla upp dörren och hålla om mig och vara stora skeden och bjuda upp - men jag tycker att tjejer generellt verkar tro lite för lite om sig själva nuförtiden. Japp, för lite.

Tjejer. 

Varför måste vi alltid ha sån bekräftelse? Varför måste vi alltid vara så beroende av vad alla andra tycker och tänker om oss? Vilka är "alla andra"? Bryr jag mig om ifall folk jag inte känner tycker någonting om mig? Nej. För att så länge dem jag tycker om tycker om mig spelar det väl ingen som helst roll? Så länge mina vänner är mina vänner och dem är dem bästa i hela världen - vad spelar det för roll om jag har pervers humor? Vad spelar det för roll att jag inte är en size zero? Vad spelar det för roll att jag är en sån mammig människa? Och spelar det egentligen någon roll att jag är livrädd för spindlar och mörker och sterilitet och sjuka människor? Eller att jag inte tycker om min farmor? Nej. För hur det än är så finns det människor som tycker om mig. Som jag tycker om.

Sen har vi också den allra största frågan inom det här ämnet, själva huvudfrågan:

 - varför måste vi alltid ha den där pojkvännen med i bilden? 

Snälla nån! Varför har det blivit en statusgrej att kunna svara "haha men gud, jag har ju pojkvän!" Är en singeltjej mindre värd nu? Är det något fel på en tjej som inte har en pojkvän? Nja. Kan det inte bara vara så att man kanske ska ha lite...krav? Lite krav bestående i att ibland se till att tänka "Jag är ju helt underbar, trots alla mina fel och brister, och jag vill ha en pojkvän som är värd mig. Den här killen som är kär i mig är inte värd mig. Alltså blir jag inte tillsammans med honom bara för att".

Tänker tjejer såhär nuförtiden? Generellt sett, nej. 

Jag är trött på allt daltande. Jag vill inte. Jag vet vad jag vill. Och det handlar inte om bekräftelsen i att veta att jag har en pojkvän som tycker om mig. Ska jag ha en pojkvän vill jag väl ha en pojkvän jag tycker om. Jag har vänner för bekräftelse om det är det jag är i behov av, och dem går inte av för hackor!

Men en pojkvän. Ja, jag vill ha en underbar fantastisk bra kille som älskar mig för den underbart bra och fina och rara person jag är. Och framförallt vill jag att han ska vara rätt. För mig. Inte för någon annan, utan för mig. Jag vill ha en kille som kysser precis så som jag vill att en kille ska kyssa. En gentleman. En bra kille. En kille som jag skulle tycka om. Och så länge den här killen inte magically turns up in front of my eyes - så vill jag inte ha en pojkvän. Är inte det logiskt? Nej, för då är ju jag singel under den här perioden. Singel. Uh. Fult ord. Skällsord. Dessutom har jag ju krav då. Ännu värre.

Tjejer är så konstiga. Varför ska vi nöja oss med något vi inte vill ha? Vi är värda mer. Och framförallt - killarna i fråga är väl värda att ha en tjej som faktiskt vill ha dem? Vill inte killar egentligen ha en tjej som är galet rätt för dem? 

Fast vad vet jag. Kanske är det bara önsketänkande från min sida? Jag avreagerar mig ju mest. På pojkvänshysterin.

Men jag tänker skriva ett nytt inlägg sen. Om allt jag är bra på. För jag är en jävligt bra människa, och det finns det många tjejer som är. Och killar. De flesta, skulle jag vilja säga.

Två

Okej, jag känner mig redan dålig på det här med bloggande. Dag två av denna nymodighet och jag har officiellt ingen fantasi. Schysst. 

Jag kom nyss på att jag ljög igår också. Tror min första tanke var "fan vilken sjuk dröm" och sen kom bloggandet in, men det kankse inte spelar så stor roll? Jag tror dock att ärlighet varar längst. Och att svammel är underskattat.

Nåväl, annars är väl det enda jag idag kan konstatera att äppelkanelbullar är fantastiskt gott, att jag har hittat min allra bästa mysigaste finaste hösttröja för många långa mysiga varmchoklad/vin&ostmyskvällar och att jag är sjukt pepp på att få spela Barbielåten i bilen imorgon - tillsammans med en massa Barbies! Utan att skämmas! Fantastiskt.

Nej, imorgon ska jag nog skriva om något riktigt viktigt. Det här är bajs. Nästan på riktigt.

(och vips blev detta en helt vanlig blogg, minus korta loveofmylifeförhållanden då, än så länge)

Ett

Efter ett brutalt uppvaknande ur en skum dröm var min första tanke "det är idag jag ska bli med blogg", och då någon någongång lärt mig att lita på magkänslan, här är den!
En blogg alltså. Min blogg. Jag som aldrig skulle bli en bloggtjej. Fast det ska jag i och för sig inte nu heller, jag ska bli en bra bloggare. Ingen lattebloggare. Jag ska visa världen att alla artonåriga tjejers liv inte ser likadana ut. 
Eller okej nu ljög jag. Åtminstone visa mig själv. 
Det kan bli tungt - men jag kan. Tove kan.